Jag och du baby, jag och du..

Vart ska man börja någonstans?
Fast att mitt liv är så mycket enklare idag än när jag levde som missbrukare utan hem så känns det som att problemen aldrig tar slut, de betyder bara skepnad.

Idag sitter jag hemma hos mina föräldrar och söker lägenhet igen. Fast att jag har en lägenhet i min mans hemstad så är dit det sista stället på jorden jag vill vara just nu. Och jag vet knappt vart jag skall börja någonstans, min historia börjar inte här och den är så lång och krokig att jag knappt vill tänka på den samtidigt som jag känner att någonstans måste jag börja bearbeta allt och för mig känns det lättast att skriva av sig, utan att behöva tänka på hur jag säger det eller vem som kan höra.

Hela mitt liv har varit trassligt och jag har haft svårt att hitta mig själv och vilken plats jag har i livet. det känns som att i flera år har jag kämpat för att hålla huvudet över ytan fasten jag bara är fast på samma ställe, halv druknad och bara trampar vatten.. Jag har inte kommit någonstans hur jag än har försökt, drogerna har varit min tillflykt och jag har tyckt det varit skönt att rymma undan mitt liv och jag har gjort det gärna och ofta.
Tills jag fick Liam min älskade son som förändrade mitt liv helt och hållet.
Men jag kan börja där.

Jag hade under ett par nätter sovit över hos en dåvarande tjejkompis och sakta men säkert märkt att inte allt var som det skulle med mig. Brösten ömmade och jag mådde inte helt okej, köp ett gravtest sa hon och sagt och gjort så stod jag på toaletten med testet i handen.. testet visade att jag var gravid.
Fast att jag hade känt på mig att jag var det hade jag försökt förneka det men nu var stod svaret mitt framför ögonen på mig; GRAVID...
Nu i efterhand vet jag knappt vad jag tänkte.. jag kände mig mest övergiven, övergiven av min kille som jag pratat med och som lovat att komma till mig och hämta mig men istället stannat och väntat på ett par idiotpolare och därmed blivit gripen och körd till häktet, jag kände att jag inte hade någonstans att vända mig.. Vi hade ju bestämt tillsammans att försöka bli med barn men detta hade jag inte tänkt kunde hända.. Så kär och blåögd var jag.. Så nu stog jag där med testet i handen och visste inte om jag skulle skratta eller gråta.. Den enda jag ville prata med var ju Sebastian, min kille..
i mitt huvud hade detta sett helt annorlunda ut än vad det blev..
Du ska bli pappa! nej det blev inget sånt.. jag grät, för jag visste verken in eller ut.. till kvällen ringde jag Sebastians mamma och bad henne hämta mig, hon visste nog att något var på gång för jag kunde inte hålla tårarna tillbaka i telefonen, jag ville bara att Sebastian skulle vara där, hålla mig och säga att allt var okej.. men det gick inte.. här stod jag själv och det var första gången av många som jag skulle känna samma ensamhet och besvikelse.. men det visste jag inte då..

Det är så jag säger det..

I oktober 2008 tar jag ett graviditets test som visar att jag är med barn. Min pojkvän sitter då häktad och jag lever som missbrukare och har inget eget hem. Trots allt så väljer jag att behålla mitt barn och förändra mitt liv. Vägen till ett nyktert liv har varit lång och inte alltid den lättaste men det är det bästa valet jag har gjort och ångrar det inte för en sekund. Följ våran resa tillsammans här på bloggen.